Ledare:

"Två sansade läger i frågan om svenskfödda hästar"

Ett par dagar tidigare publicerade Travronden ett debattprogram med Johan Björnsson (Alebäcks Stuteri) samt Hans Nelén (Global Farms) där den sistnämnde initialt poängterade ett synnerligen viktigt ingångsvärde: Genom att skrota uttrycket svenskfödd och i stället prata om svenskregistrerade hästar bör risken för begreppsförvirring minska något då det blir tämligen krångligt och språkligt helt felaktigt att kalla en häst som inte är född i Sverige för just svenskfödd. I övrigt tycks debatten överlag ha förts på ett ovanligt strukturerat och professionellt sätt under de senaste månaderna där sakfrågorna vädrats i ett humant tonläge utan överdrivna emotionella influenser. Trots detta faktum är frågan inte helt enkel att ta ställning i, båda sidor framför argument som är tänkvärda och begripliga – däremot är ämnet så mångfacetterat att det kan upplevas trubbigt att överblicka.

Stämman röstade för riktningen “striktare regler” vilket bland annat innebär att föl ska vistas en viss tid i Sverige för att bli startberättigad i årgångslopp och i ST:s unghästserie. Då begreppet fortsatt benämns som svenskfödd är det rimligt att utgå från att hästarna ska vara, eller är, födda och uppvuxna i Sverige. Utvecklingen har dock varit en annan: drygt tre procent av hästarna var, år 2000, födda utomlands. Motsvarande siffra år 2019 var 17 procent. Borde inte en svensk travsport gynna svenska företag, vår arbetskraft, vårt ekosystem? Samtidigt förekommer det att hästar skickas till exempelvis Estland för inkörning där omkostnaderna är lägre, är det rimligt i så fall? Båda sidor i frågan är dock ense om att utbudet av stallplatser för ändamålet i Sverige är begränsat, efterfrågan på kvalitet och kvantitet möts inte upp. Djurhållning och regelverk i andra länder vädras som en eventuell brist medan motståndarsidan till striktare regler bland annat ifrågasätter rimligheten att behöva transportera ett sto med föl till Sverige för registrering. Djurskyddet är förstås oerhört viktigt och här måste en så bra och trovärdig modell avseende exempelvis antidopingarbete finnas. Juridiken spelar också en stor roll i frågan: EU-länder är primärt nationerna det handlar om, och genom EU-regler kan vissa begränsningar vara svåra att implementera.

Svensk travsport är, i det stora hela, välmående till den grad att den anses så attraktiv att uppfödare runt om i Europa riktar blickar mot oss i norr. Unghästprogrammet är ett av världens bästa – om inte det allra bästa. Hur har det blivit så? Inte genom stängda gränser. Skulle reglerna bli striktare framöver riskerar det förstås att minska intresset för Sverige och uppfödare såsom Boko, Global och Kronos skulle, av naturliga skäl, kunna eller rentav behöva rikta in sig på andra länder. Frågan är hypotetisk men finns kunskap, arbetskraft och kapital för att möta en högre efterfrågan i Sverige avseende stallplatser om fler ston och föl stationeras här? Även om intresset för vår travsport i allmänhet, och unghästprogrammet i synnerhet, är högt och en indikator på att sporten mår bra finns det brister. Så gott som dagligen genomförs halvfulla lopp och kvantiteten får inte ta ytterligare stryk. Kan så bli fallet här? Kvaliteten är förstås också viktig och hingstmaterialet kanske tvingas bli sämre vid förändring. Vad skulle svenska uppfödare, stuteriägare och angränsande verksamheter tjäna på skärpning av reglerna? I nuläget är det uppenbarligen fullt och kommer prispengar samt auktionspriser bli bättre om kvaliteten och kvantiteten sänks? Det är å ena sidan föga troligt – å andra sidan kanske striktare regler innebär att fler personer satsar på rörelser i Sverige och på så sätt gynnar landsbygden och det svenska samhället i större utsträckning.

Kommer sporten att må bättre av striktare regler?

Är det rimligt att en derbyvinnare kan vara uppfödd någonstans ute i Europa?

Dags för ST:s styrelse att ta ställning till dessa två frågor som rymmer väldigt många perspektiv, regler och argument.

Enklare uppgifter kan man ha.